Idag så har jag kollat på repriserna av två matcher, dels Halmstad-Borås, dels Tranås-Dalen. Två matcher jag var nyfiken då det blev två vinnare som överträffat förväntningarna på olika sätt. Halmstad har vunnit tre matcher nu mot lag de inte tippades kunna vinna, och Tranås drogs med frågetecken om målskyttet, men har nu gjort mest mål av alla i hela hockeyettan.
Vi börjar väl med Halmstad-Borås, en match där Borås kom från en seger mot Vimmerby och lite vind i segeln. Men den där vinden tog Halmstad rätt snart musten ur, för i två perioder så kväver de i stort sett allt som Borås har. De far som vinthundar efter motståndarbackarna, och sätter press med både två och tre spelare. Lyckades Borås ändå hitta en väg ur förstapressen så hade de en bisvärm runt sig i mittzonen igen, och lyckades de ändå ta sig ner i anfallszonen så var Halmstadsspelarna som iglar på dem där med. Halmstad åker enormt mycket skridskor, och de hänger verkligen tajt samman. De försvarar sig med fem man över hela isen, men de anfaller också med fem man. De lägger hela tiden in puckar på kassen och ser till att ha hela tiden ha trafik på kassen. Och så är de dessutom sylvassa i sina spelvändningar. Med samma frenesi som de jobbar i hemjobbet, samma frenesi i åkningen har de när de får chans att vända spelet.
I den tredje perioden så fanns kanske inte riktigt samma kräm i Halmstadsbenen längre, samtidigt som Borås började spela mer fysiskt, fullfölja tacklingarna, och på så sätt började man vinna allt fler av de där lösa puckarna som ett lag på tå vinner och som Halmstad hade vunnit i två perioder. Boråsanfallen blev längre och fler, men då försvarade sig Halmstad starkt den centrala ytan. Jacob Crespin behövde inte vara bra ens, han gjorde inte en riktigt vass räddning på hela matchen, för Halmstad såg till att täcka skott, hålla rent framför mål och ta undan eventuellt returer. De två mål Borås ändå gjorde var inte på grund av försvarsmisstag, det var bra skott i svåra lägen.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att lyfta fram Halmstads förstakedja med Robin Dahse, Victor Gagic och Viktor Bernhardtz. De fick ofantligt mycket istid och var ändå bäst på isen. Så fort de var inne så lyfte de ner spelet och skapade i alla fall någon målchans. Makalöst imponerande!
Borås då? Ja alldeles för mesigt i två perioder. Man lät Halmstad styra och ställa och vinna de fysiska kamperna över hela isen. Det där fysiska monstret som man trodde Borås skulle vara visade sig under 40 minuter vara en liten kissekatt. Är saknaden efter Robin Höglund så stor? I den sista perioden spottade man dock upp sig ordentligt, man åkte mer skridskor och fullföljde mer i det fysiska spelet. Då ställde man i alla fall lite frågor till ett i övrigt rätt dominant hemmalag.
***
Nu till Tranås-Dalen, en match som inte alls såg ut som jag trodde på förhand. Det var egentligen en jämn match i 60 minuter, men där Dalen hade onaturligt bra utdelning i de första två perioderna, medan Tranås hade fin utdelning i den tredje. Men det var också två lag som ville spela rätt likt, med hög press och vinna mycket puck i anfallszonen. Tranås har förbättrat närvaron av det fysiska spelet. Dalen, som normalt är ett VÄLDIGT fysiskt lag, fick en jämbördig motståndare när Tranås inte tvekade för att spela både tufft och lite grinigt. Den fysiken tog man även med sig in i kampen framför mål, man har tidigare varit lite för runda, men nu var man på plats och tog och gav stryk i den farliga ytan. Där är i alla fall en delförklaring till Tranås fina målutdelning.
