Omständliga Karlskrona och bleka Dalen

Det spelades fyra matcher med ettanlag inblandade, men bara två av dem sändes på hockeyettanplay, så det blev dessa två som fick hamna under luppen denna gång. Det var dels blekingederbyt mellan Karlskrona och Krif, dels matchen mellan två förväntade topplag i västra ettan, Dalen och Tranås.

Matchen mellan Karlskrona och Krif var verkligen en match mellan två helt olika spelstilar. Medan Karlskrona vill ha mycket puck, checka högt och spela runt så spelar Krif en betydligt enklare och rakare ishockey. Det kom också att prägla matchen. För Karlskrona hade mycket puck och långa anfall där man tryckte ner Krif i egen zon, speciellt i den tredje perioden, men även stundtals i de två första.

Krif hade inte alls lika långa anfall, utan bidade sin tid och slog om blixtsnabbt och rakt så fort de erövrade pucken. Det tog bara 25 sekunder så hade det också gett 0-1, sedan Karlskrona inte hängt med i en snabb Krifspelvändning.

Spelövertaget för Karlskronas del var tydligt, men kanske också skenbart. För visst snurrade Karlskrona friskt, men det var alldeles för ofta på utsidan, och när skotten väl kom, till 90% högt ifrån blå, så var det en mur av både Krifare och Karlskronaspelare i skottlinjen vilket gjorde att knappt ett skott gick hela vägen fram till Emil Cederlund i Krifkassen. Och de lösa puckarna som ramlade ner var Krif först på, varje gång.

Jag säger inte att Karlskrona inte försökte, för det gjorde de verkligen. De var på plats när skotten kom, men det tog för lång tid och var för förutsägbart. Och det vill till att ha klubban i isen för att man ska kunna slå in lösa puckar och returer, men den viktiga grenen vann Krif på knockout.

Jag saknar rakheten i Karlskronas spel. När de vinner puck i mittzonen ska det gärna spelas hem först så att man kan komma in i zonen med samlat lag. Men det betyder ju även att Krif är samlade. Karlskrona skulle behöva vända direkt! Visst, det kanske blir två med i anfallet bara, men då mot en oorganiserad försvarsstyrka. På samma sätt så behöver de bli rakare mot mål i förstavåg, driv på kasse och lägg en enkel puck på mål, då skapar du oreda!

För precis så spelade Krif. Visst tog man burskydd ibland med, men fanns en snabb spelvändning så var det hela tiden första alternativ. Och man gick hela tiden rakt mot kassen, skott och spelare in på returytor. Det kändes ärligt talat betydligt farligare de gånger Krif kom till anfall än när Karlskrona gjorde det, trots att de gångerna inte alls var lika många, och 2-0 kom också som ett brev på posten sedan man hållit sig framme på en retur.  

Linus Lööf (närmast kameran) en av få mönsterbrytare i Karlskrona. Foto: Halland i fokus

Karlskrona behöver mönsterbrytare, och visst finns det en i Linus Lööf. Han har en vilja att gå rakare på kasse, och det gör honom också till matchens enda Karlskronamålskytt. För att istället för att spela upp på blå och gå på kassen själv, så tar han den på egen hand rakt mot mål, och då blev Krifarna så ställda att han fick en alldeles fri gata och kunde sätta 1-2 med en backhand.

En annan som försökte var John Henrion. Han blixtrade till emellanåt och borde med tanke på de lägen han haft gjort minst ett mål. Men det var för sällan, han borde kunna visa de takterna i flera gånger i varje period, inte bara någon enstaka.

Men vart var Victor Crus Rydberg? Var var tvillingarna Fridén och Filip Cruseman? Philip Norberg hade i alla fall intentioner.

Så var då Krifs seger orättvis? Ja sett till spelfördelningen absolut! Men betänker man att matcher avgörs till stor del i kamperna framför mål, så är det kanske inte så orättvist ändå.

***

Matchen mellan Dalen och Tranås var nästan smärtsam att se. Dalen har haft en unik förmåga att spela otroligt tufft, på gränsen till fult, samtidigt som man kombinerat det med en förmåga att också kunna spela hockey. Man har som filosofi att spela sig ur egen zon och inte bara spela enkelt sarg ut.

Men av det jag sett av denna Dalenupplaga så har man tappat den där skickligheten som krävs för att spela sig ur situationer när motståndarna sätter press. Laget spelade fast sig själva gång på gång, och bland annat hade man 3-4 huvudlösa droppar bakom egen rygg som gav helt öppna lägen för Tranås. Tranås märkte ju detta tidigt och satte hög och hård press och fick långa anfall mot ett Dalen, som ändå har behållit sin förmåga att städa bra framför egen kasse, vilket gjorde att det mest blev utsida för Tranås del. Så kunde också Dalen leda med 1-0 långt in i den andra perioden, efter ett mål av Dalens överlägset bästa offensiva spelare, Erik Thorwalls. Erik har spetsegenskaper med sin fart och kreativitet som verkligen stod ut i ett grått Dalenlag.

Tranås skulle dock kvittera efter en av alla bakom ryggen-dropp till friläge, och i den tredje perioden så kunde man ta ledningen efter en slumppuck och sedan spelvända in 1-3 och då var Dalen körda. Tranås kanske inte glänste, men man spelade stabilt och bra och dödade effektivt alla Dalens intentioner genom att hela tiden ligga nära. Bäst i Tranås? George Diaco visade att han är snabb och irrationell och tillför en dimension som saknas lite i Tranås annars.

Nu var isen sträv och det var en träningsmatch, så förhoppningsvis kan Dalen bättre när det blir spel om poäng, men man har verkligen en hel del att jobba med. För Tranås ser det betydligt bättre ut, där ligger man nog i fas med var man vill ligga, även om det finns att jobba med vad gäller att vara på plats framför offensiv kasse.

Lämna ett svar