Visby är klart för allsvenskan! Ja det står klart sedan man vunnit tredje raka matchen mot ett Hudiksvall som innan dess hade radat upp 38 raka segrar. Imponerande givetvis, men det väcker också flera frågor inför framtiden.
Till slut går det inte att snacka bort, Hudiksvall vann en enda av tolv spelade perioder i finalmötena med Visby, den första. Sedan har Visby vunnit sex perioder, medan fem slutat oavgjorda. Då går det inte snacka om tur, dåliga domare eller att man spelade bättre hockey. Visby vann för att man var bättre på detaljerna som avgör slutspelsmatcher.
* Visby vann kamperna framför de båda målen.
* Visby stängde ner ett tidigare fruktansvärt starkt Hudiksvallspowerplay.
* Visby bjöd inte på något, utan Hudiksvall var hela tiden tvungna att skapa något av egen kraft.
* Man hade målvakter som klev fram med de avgörande räddningarna.
* Man var betydligt effektivare när man själva fick lägena.
Hudiksvall var långt ifrån ofarliga, och dominerade stundtals matchbilden under samtliga matcher. Men vad hjälper det att spela snyggt ute på isen om man aldrig kommer in på mål? Vad hjälper det att pucken går som på ett snöre när man aldrig får genomspel med direktskott? Vad hjälper det att åka massor med skridskor om man inte sticker in näsan där det gör ont, där målen görs?
Nej, detta måste leda till att Hudiksvall tänker om. Man hade ett grymt lag för motståndare som inte vet att försvara på rätt sätt. Man kunde rada upp 37 raka vinster mot norrlag som inte har samma tyngd, elakhet och tempo i spelet som Visby och en handfull (åtminstone) andra söderlag har. Men det är ju inte mot Kalix i grundserieomgång 16 som man ska vinna, det är i säsongens sista matcher som segrarna ska tas. Då räcker det inte med att bygga vidare på samma stomme som man byggt nu i många år. Årets final var bara ännu en spik i kistan på det lagbygge som heter Hudiksvall. I alla fall så länge man vill gå hela vägen någon gång.
Ledande spelare med massa slutspelsrutin som Henrik Olsén har varit helt osynliga i finalspelet, en assist står han noterad för. En av ettans främsta målgörare, Jesper Wiberg, har knappt platsat och har noterats för ett mål. Backen Lucas Torstensson som varit magisk hela säsongen, syntes knappt. En annan rutinerad spelare, Axel Levander, skulle anföra laget i det fysiska spelet, men var den direkta orsaken till att Visby kvitterade i den sista matchen sedan han dragit på sig ett matchstraff som Visby utnyttjade.
Men det var inte bara de rutinerade spelarna som inte klev fram. Spelare som Rasmus Kahilainen och Maximilian Kilpinen, som tidigare under slutspelet varit ruskigt starka, försvann mer eller mindre när försvararna blev större och starkare och strukturen på försvarsspelet mer välordnat. Men i deras fall så kan det vara en nyttig lärpeng att ha spelat final, när det gäller de mer rutinerade så verkar de ju inte ha tagit med sig något av sin erfarenhet.
Nej, Hudiksvall måste ha in mer vinnarskallar i laget, och då vinnarskallar med rutin. Se på Visby som vimlade av spelare som gått hela vägen, de vek inte ner sig när allting ställdes på sin spets. De blev bara starkare ju närmare avgörandets stund kom.
En annan ingrediens är tyngden, eller rättare sagt viljan och kunnande att ta sig in på mål. Hudiksvall har vägt för lätt, trots att man har en del attitydspelare. Men inte tillräckligt många, och framför allt inte spelare som älskat att stå framför mål och ta stryk. Fart är väldigt bra att ha, men så länge man inte kan ta sig in på kassen så vinner man inte mot defensivstarka lag.
Tränare Filip Algeman må ha framtiden för sig, men i finalmötet blev han utmanövrerad av den rutinerade Hans Särkijärvi. Han läste av Hudiksvalls styrkor och hittade motmedlen som krävdes, sedan stod sig Hudiksvall rätt slätt. Kan Algeman lära sig något när han nu åkt på två i princip identiska finalförluster? Annars är det nog läge att prova något nytt.
***
Men nog om Hudiksvall, vi måste givetvis hylla Visby med. Vilken laginsats de gör! Alla underordnar sig sin roll och gör den fullt ut. Allt ifrån de elaka backarna till rollspelande yttrar och matchvinnande målvakter. Ingen har fallit ur ramen utan man har bara sugit ur först farten och sedan tron ur Hudiksvall. Tittar man på lagbygget så är det fyra otroligt starka femmor och två starka målvakter i kombination med en riktig räv i båset som tagit klivet upp. Och framför allt så har man visat en tro och en vilja, sportchefen André Lundholm har verkligen hittat rätt karaktärer till sitt lagbygge.
Nu väntar en ny utmaning, allsvenskan. Eller en förresten, det är flera utmaningar som behöver övervinnas för att etablera sig på allsvensk nivå. Men jag tror att ett Visby som börjat snacka hockey på allvar kommer att axla dem alla:
* Hallen: Hallen har en hel del saker som behöver åtgärdas, med sjukrum, pressrum, kamerahyllor, sarg som behöver bytas med mera, med mera. Men det har region Gotland (Gotland har ju ingen kommun, utan är en region) sagt att de kommer att ta kostnaden för, så där är man i hamn.
* Sportsligt: Här väntar en grannlaga uppgift för sportchef Lundholm, men enligt uppgifter i Hockeynews så siktar man på att ha en spelarbudget på 17-18 miljoner, så han kommer ha att handla för. Frågan är vilka som får förlängt av nuvarande lagbygge? Någon av målvakterna, Thelander och Gunnarsson på backsidan och kanske Bjurström och tvillingarna Wahlgren offensivt, men i övrigt? Med en så tilltagen spelarbudget så kommer man ha pengar att värva riktig spets. Mecenaten och miljardären Björn Nilsson drömmer om SHL-spel för Visby, så han kan säkert vara med och bidra med ytterligare pengar om det krävs.
* Resorna: Det blir inte tal om att spela dubbla bortamatcher som man gjort i ettan, utan här kommer det bli ett mer digert pendlande. Men kan man erbjuda heltidslöner så borde det ju inte vara något problem.
* Organisatoriskt: Här är kanske den största utmaningen. Laget saknar i princip organisation, där André Lundholm är i det närmaste ensam avlönad. Här behöver man skala upp rejält för att klara alla krav som kommer att ställas från allsvenskt håll. Sedan måste man lösa något man saknat som egentligen är ett krav, nämligen att ha U18- och U20-lag. Men de kanske kan locka ungdomar till ön nu när man är allsvenska och med en ny hall på g?
***
Till sist några ord om vad finalen borde ha visat för förbundet och hockeyettan. För visst är det helt galet att ett lag kan ha 38 raka segrar och ändå inte gå upp i allsvenskan?! Jag kan tycka att det är på gränsen till haveri att inte mer än ett lag av 40 får gå upp. Minst två, helst tre lag borde bytas ut varje säsong, det skulle ge en nyttig cirkulation både på lag, kunnande och pengar. Men det lär väl inte ske i brådrasket tyvärr.
Men det finns även andra lärdomar att dra. För visst visar det att det skiljer alldeles för mycket mellan norr och söderettan?! Skillnaden har varit stor även tidigare, men med nya serieindelningen så har de bästa öst- och västlagen hamnat i den södra ettan, vilket gjort att skillnaden blivit än större än tidigare. Nu är skillnaden så stor att jag tror att det hade direkt inverkan på utgången av finalen. Hade Hudiksvall fått möta söderlag tidigare så hade de varit bättre förberedda och det kunde mycket väl ha gjort skillnad till deras fördel. Därför MÅSTE man blanda söderlag med norrlag tidigare i slutspelet, och inte bara med söderlagens bästa för ögonen, utan även norrlagen mår bra av att få ställas mot bästa möjliga motstånd, det utvecklar även dem.
Sedan kan man även diskutera att man borde minska antalet ettanlag, men den diskussionen tar vi en annan gång.
