Visst är det roligt med överraskningar?! I år tycker jag vi dessutom ser fler än vanligt. Men nästan alla har en sak gemensamt: Det är gamla västlag som så här långt slagit hårdare än väntat.
I den södra ettan så finns en riktig megaöverraskning. Det handlar om Mjölby, som under sina år sedan återkomsten till hockeyettan inte färgat särskilt. Med ett till stora delar lokalsnickrat lag har man klarat sig kvar, men inte så mycket mer. Till i år så kunde man behålla en stor stomme, och förstärkte det med några habila ettanspelare och någon tvåanvärvning. Det fanns med andra ord ingen större anledning att hissa någon större varningsflagg för Mjölby inför säsongen.
Men nu är 12 matcher spelade, och laget befinner sig på en finfin sjätteplats, och är en av ettans kanske största överraskningar på många år. Och det är inte heller vare sig slumpen eller turen som gör att de är med och bråkar i toppen. Tvärtom, laget spelar en fartfylld offensiv ishockey kombinerat med en betydligt bättre struktur defensivt än man haft tidigare säsonger. Hela deras spel andas självförtroende och alla spelare presterar på sitt max. Spetsarna Edvin Lundqvist och William Strand presterar på en nivå de inte varit i närheten av tidigare, och Adam Sikl är säsongens bästa tvåanvärvning. Men egentligen är det fel att lyfta enskilda spelare, för i år är Mjölby verkligen ett kollektiv, där alla gör precis det de ska: Checkingspelarna åker livet ur sig, backarna spelar resolut, och målskyttarna levererar. Tränaren Björn Tholander Olsson har verkligen byggt ett lag som köper sina roller och spelidén till 100%. Då kan det bli så här bra, trots att inget talade för det inför säsongen.
***
I den norra ettan finns det flera positiva överraskningar. Den största är givetvis Borlänge, som inte gjort en människa glad de senaste åren. Men i år så ligger de på en magiskt stark tredjeplats, med tio segrar på de inledande tolv matcherna. Om Mjölby byggde sitt lag på rutinerade spelare som gjort ett antal år i klubben, så är Borlänges lagbygge yngre och man kunde se att det fanns potential i truppen. Men att alla ska infria de högst ställda förväntningarna tillhör inte vanligheterna. Men så är det verkligen. Viktor Johansson hade en stark fjolårssäsong, men den förklarade nog många med att han spelade med starka Casper Östberg. Men i år har han inte bara fortsatt att leverera i Östbergs frånvaro (numer i Vita Hästen), han överträffar fjolårsnoteringarna med råge. Stor, stark, spelskicklig, målskytt, ja han har verkligen många vapen i sin verktygslåda. Men han är inte ensam. Unga Joel Johnsson och Calle Karlsson har visat att steget mellan juniorhockey och seniorhockey inte behöver vara så stort. Ett annat utropstecken är backen Gustav Lindström som vi väntat i några år nu på att han ska blomma, i år har han fullkomligt exploderat. Men även i Borlänges fall är det lite fel att prata om enskilda spelare, för även i här är det lagspelet som är nyckeln till framgångarna. Visst står de nämnda för mycket av poängen framåt, men utöver dessa generaler så finns det ett gäng soldater som kommer och tar striden varje dag. Med tydliga grunder har tränaren Liam Wallström fått ett lagspel som kuggar i sömlöst.
***
Den andra stora överraskningen i norra är Lindlöven. Visst förstod man att laget som fick behålla en stor och stark stomme skulle bli ett topplag, men att de skulle köra över norra serien som man gjort så här långt överraskar. Visst förlorade de i söndags, men innan dess hade man tappat två poäng på de inledande elva matcherna. Framför allt har man briljerat med en bländande offensiv, där man inte bara vinner matcherna, man vinner med marginal. Rätt spelare leder laget dessutom: Sebastian Falk, Isak Jonsson och Jesper Broeng har varit ruskigt bra.
***
Jag skulle faktiskt vilja lyfta fram två positiva överraskningar till i norr. Visst ligger Falun en bit ner i tabellen på en trettondeplats, men med tanke på att många tippade dem betydligt längre ner i tabellen så måste man ändå säga att de presterat bättre än väntat. Och Surahammar ligger just nu på en playinplats, även det måste sägas vara en överraskning.
Så ni ser: Fem överraskningar, fem västlag. Förklaringen till det? Kanske västserien var lite underskattad, lite tuffare? Eller så är det slumpens skördar. Tolka det som ni vill, men visst är det intressant?!
***
Till sist lite noteringar från helgen, eller rättare sagt från matchen Forshaga-Boden. En match Boden gick segrande ur med 3-2 till slut. Men i mina ögon så var Forshaga det klart bättre laget. Det var de som försökte driva upp tempot och skapa något av egen kraft. Boden såg mest ut att vilja dra ner på tempot och bara avvakta motståndarnas misstag. Med tanke på alla starka spelare Boden har i sitt lag så borde man ha betydligt högre ambitioner än så. Man borde vilja ta tag i saker, vinna på egen skicklighet snarare än på att likt ett bottenlag inrikta sig på försvar och hugga på det som bjuds. Det charmiga spelet från förra säsongen lyste helt med sin frånvaro. Ska Boden spela på detta viset kommer man inte vare sig vinna någon publik eller nå några stora framgångar i vinter. I ett slutspel måste man kunna kreera också.
