Det var riktigt lätt att gå igång på den kommande säsongen. Ett nytt intressant serieupplägg där det inte fanns någon bekväm uppstartsserie som inte gällde mer än äran för de flesta lagen. Slut på ”försäsongsmatcher” i november, istället en serie med många tuffa motståndare där varje poäng var lika mycket värd.
Många lag hade laddat på riktigt bra. Hudiksvall såg som vanligt oslagbara ut i norr, medan det såg ut att bli en knallhård söderserie. Borås hade sitt klart starkaste lag sedan återkomsten i ettan, Karlskrona hade laddat på rejält, Tingsryd ville vara med i racet direkt, precis som Vita Hästen. Dalen och Tranås hade fått in några riktiga ess, och Halmstad var inriktade på att hitta tillbaka till sitt gnuggar-DNA. Och då har jag inte ens nämnt förra säsongens allettanvinnare i söder, Tyresö/Hanviken och alltid satsande Mariestad. Inte heller har jag lyft fram ett mycket spännande Boden, ett Sundsvall som ville visa att norrfinalplatsen inte var en engångsföreteelse eller Lindlöven och Forshaga som med sina mått mätt hade byggt kanonlag.
Det fanns med andra ord förutsättningar för en ruskigt het söderserie, och en norrserie där vi skulle få se en ordentlig kamp runt strecken. Vilket lag som skulle klara av att navigera hela vägen till allsvenskan i en sådan vass konkurrens var mer eller mindre omöjligt att sia om. Detta skulle bli den mest intressanta och ovissa ettanserien någonsin. En batalj över, inte bara vårmånaderna, utan över hela säsongen.
Jag personligen var ruskigt taggad. Tänk att få leva i spänning och ovisshet under hela säsongen, att få skildra varje liten utveckling för att lyckas se tecknen på vilket lag som skulle stå där som segrare fram i april. Men jag måste erkänna, mycket av inspirationen har runnit av mig. Jag ville skriva en krönika som laddade alla fulla med energi och förväntan, men det var inte den krönikan som kom till mig.
För sport är för mig kampen, ovissheten, att sväva mellan hopp och förtvivlan. Men hur mycket kamp kommer det att bli i vinter, egentligen?
Visst, det kommer att kämpas och krigas om poäng, precis som det skulle ha gjort. Men i slutändan så har ett lag redan avgjort det. Ett lag har på förhand ett försprång som gjorde dem utom tävlan. Det är som ett bilrace där en kör en Lamborghini medan alla andra ska tävla med var sin Fiat Punto av 1993 års modell.
För Visby hade ett riktigt starkt lag. Det kanske till och med redan är det starkaste. Men det som gör dem mer eller mindre oslagbara är pengar. Pengar som är en bristvara i alla ettanklubbar finns numer i överflöd i Visbys sportchef André Lundholms fickor.
För i och med klartecknet för hallbygget så fick han nu 35 miljoner att leka med, ekonomiska medel att göra med som han finner bäst. Visst skulle han dela med sig lite till barn och ungdomsidrotten, men resten kan spenderas på att bygga truppen så stark att man inte ens riskerar att inte gå hela vägen. För mig är känslan att säsongen dog innan den ens drog igång… För vem ser fram emot en tävling där vinnaren redan är utsedd?
