Ett drama i 38 akter?

I fredags var jag helt lyrisk efter att ha fått uppleva en första dag fullpackad med action i Hockeyettan. Och det är svårt att vara mindre exalterad av gårdagens omgång, där jätteskrällar blandades med täta matcher och några mer förväntade resultat. Kan vi hoppas på att Hockeyettan ska bjuda på liknande drama i alla 38 akter?

Förutsägbarhet är tråkigt

Förutsägbarhet är tråkigt. När man redan innan en match vet vilket lag som kommer att vinna så försvinner all spänning och matchen blir ointressant, med säkerhet för oss fans, men antagligen även för spelarna.

Spelarna vill spela de ovissa matcherna, där en vinst kräver en insats. Ju mer som krävs, desto roligare blir vinsten, desto mer anledning att fira. Och på samma sätt så kan det vara mindre betungande att förlora en match där man ändå gjort allt men inte räckt till, jämfört med att förlora en match där man borde ha vunnit.

Som Lindlöven igår. Jag tror hellre de förlorat mot ett mäktigt Hudiksvall igår än mot en nykomling som knappt har en spelare som färgat på ettannivå. Att Asplöven kunde vinna med 4–2 måste ha svidit ordentligt.

Samtidigt är det för oss åskådare alldeles underbart. Att Lindlöven, som gått fram som en ångvält under försäsongen, inte kan räkna in några enkla segrar ens mot nykomlingen.

Det ger oss den där känslan av att allting är möjligt, att vi inte kan slå oss till ro. Det är som den värsta underhållningsfilmen med en häftig twist på slutet. Det är ju då man gillar storyn bäst.

För Asplöven var detta det bästa som kunde hända. Att slå en storfavorit på hemmaplan direkt, det hördes på läktarna hur det kokade. Laget krigade som djur och var dessutom oväntat kreativa. Det finns något oväntat starkt i Hans Kenttäs lagbygge. Och med en sådan här seger så höjs givetvis självförtroendet rejält.

Samtidigt så var det en riktig väckarklocka för Lindlöven. Är man inte påkopplad så kan alla lag fälla en. Hur samspelta man än är, hur starkt lag man än har. Det är en läxa laget kan ha nytta av.

Karlskronas problem mot mindre lag

Det är säkert något Karlskrona kan ta med sig också. För visst vann de mot ett Huddinge med 3–2 efter straffar, men det tror jag ingen Karlskronit skulle ha varit nöjd med inför matchen. Särskilt som Huddinge kom utan sina två fixstjärnor Linus Klasen och Carl Wassenius.

Inledningsvis så såg det dock ut att bli en bekväm historia. Första perioden var Karlskronas, med två ramträffar och tre powerplay bland annat. Där skulle man givetvis ha kapitaliserat, men nu gjorde man inte det och sedan blev det tufft.

För i den andra perioden så var det minst lika mycket Huddinge. De vågade kliva fram och sätta press på Karlskronas backar, och då fanns inte alls den här självklarheten och farten i hemmalaget längre. Huddinge kunde gång på gång vinna puck högt och att Karlskrona kunde vinna perioden med 2–1 hade mer med individuell skicklighet att göra (hej Freddie Larsson!) än den lagmaskin Karlskrona vill vara.

I den sista perioden så såg det något bättre ut, men en oerhört dum tackling i farligt läge gav matchstraff på Jonathan Andersen, vilket gjorde att Huddinge inte helt oförtjänt fick in kvitteringen.

Nu kom Karlskrona ändå undan med segern, en seger som säkert ändå satt väldigt skönt. Karlskrona hade problem även förra säsongen mot mindre tufft motstånd, en ovana man säkert hoppats slipat bort till denna säsong. Vi får se om detta endast var en engångsföreteelse, för detta var en match man skulle ha tagit tre poäng i.

Men vi måste även credda Huddinge. Det var mycket deras förtjänst att matchen blev jämn, för maken till hårt arbete, täckta skott och, faktiskt, kreativitet var det flera år sedan jag såg i Huddingeleden.

Förstakedjan med Gabriel Åhs, Emil Aronsson och Daniel Liiv klockade nog uppåt 30 minuters istid under matchen och var fullständigt magnifik. Daniel Liiv gjorde båda Huddinges mål och gjorde bästa reklam för sig.

Frågan är dock hur de ska orka med ny match redan i eftermiddag, mot Mörrum.

Mariestad bättre fem mot fem

Men det bjöds även på två ovissa toppmöten, ett i söder och ett i norr. Jag såg det södra, mötet mellan Tyresö/Hanviken och Mariestad.

Det var seriepremiär i den helt nybyggda Tyresö ishall, ett ruskigt lyft för Tyresö/Hanviken givetvis. Jämfört med rishögen de hade tidigare så är det som att jämföra en splitter ny Tesla med en 20 år gammal Fiat Punto.

Till matchen då. Där var det en tydlig matchbild, med ett Mariestad som dominerade i spelet fem mot fem, medan Tyresö/Hanviken levde på ett sylvasst powerplay. Tre kassar i spelet med en man mer blev det för hemmalagets del, det räddade en poäng åt dem.

Mariestad visade klass stundtals i spelet fem mot fem, även om det långt ifrån var någon fläckfri insats. Det syntes särskilt inledningsvis att det var tidigt på säsongen och en del nerver. Men Mariestad hade tydligare linjer, spelade tajtare mellan lagdelarna och såg ut att ha kommit längre vad gäller de taktiska dispositionerna allmänt.

Därför var 4-5-segern hur rättvis som helst. Sättet Anton Blomberg satte punkt för matchen i sudden var ett värdigt avslut på en underhållande match.

 

Övriga matchen

Övriga matcher har jag inte sett, men några korta ord ändå.

Piteå–Sundsvall 3–2: Piteå visade direkt att de vill vara med och leka i vinter på ett annat sätt.

Kiruna–Järfälla 2–5: Kiruna fick en usel start på säsongen. Att förlora klart hemma mot ett lag som inte lär bli något topplag i vinter kan man inte vara nöjd med.

Örnsköldsvik–Hudiksvall 1–7: När många favoriter hade problem att leverera så gjorde Hudiksvall det med besked. Vilken överkörning! Josef Ingman målskytt direkt för Örnsköldsvik, det var i alla fall något positivt.

Kalix–Enköping 5–2: Kalix tog en stark seger i en skottsnål match (24–18).

Boden–Surahammar 4–1: Boden vann direkt, skön seger för dem.

Kan vi hoppas på fortsatt dram i eftermiddag?

Foto: Sofie Alexandra Kitteröd