Idag hade jag egentligen födelsedagsfirande för svärsonen, men nog hann jag mobilkolla några minuter på några av dagens matcher ändå. Inte nog för att ge några längre analyser, men lite ögonblicksbilder utifrån det jag kunde notera. Och jag fick se både på dödgrävarhockey och häftig tungviktshockey.
Mest minuter fick mötet mellan Visby och Halmstad. Och det var Halmstads dödgrävarhockey som drog det längsta strået med 3-0.
Dödgrävarhockey undrar ni kanske, vad menar du med det? Jo det finns inget lag som så effektivt dödar allt vad spel heter i hockeyettan som Halmstad. De lägger sig som en blöt filt över motståndarna och skär av passningsvägar, stänger ner åkvägar, ligger nära så de inte kommer loss. Resultatet blir enormt tråkiga matcher där ingenting händer egentligen, det är i mina ögon dödgrävarhockey.
Särskilt sedan Visby tagit ledningen så stängde man ner matchen totalt. Visby försökte och försökte, men de kom inte loss ur den kvicksand av klubbor, kroppar och adrenalin som var Halmstad. Bisittaren i matchen gav en rätt träffande beskrivning av Visby när de för hundrasjuttitolfte gången åkt fast i mittzonsgeggan Halmstad satte upp:
– Visbyspelarna är som blöta katter!
Och precis så var det. Skickliga spelare som Andreas Thelander och Alexander Bjurström försökte och försökte, men ju längre matchen led desto mindre verkade de tro på att de till slut skulle lyckas komma loss ur Halmstads grepp. Lagspelet fallerade först, sedan återstod mest enmansattacker, och då var Visby ett slaget lag.
Det går inte annat än imponeras av Halmstads defensiva styrka. För det är ju precis så det ser ut när Halmstad är i form. De gör motståndarna dåliga genom att krypa in under skinnet på dem och suga ut all kraft. Visby såg dåliga ut, men det var Halmstad som fick dem att se dåliga ut. Precis som de gjort med många lag under många år nu. Imponerande, men underhållande? Nej inte för fem öre! Men jag tror ärligt talat att Halmstads supportrar skiter i det. De ser säkert hellre ett tråkigt lag som vinner, än ett roligt lag som förlorar. Och det är ju för deras skull de spelar, inte för oss som är neutrala åskådare.
***
Om Visby-Halmstad bjöd på dödgrävarhockey så gick det inte annat än njuta av det lilla jag såg av matchen mellan Karlskrona och Tyresö/Hanviken. Det var inte mycket, ska erkännas, det var vl de sista dryga fem minuterna plus sudden. Men oj vilken skillnad på hockey! Om Visby-Halmstad var som att se målarfärg torka så var denna match som en tungviktsfajt mellan två boxare som släppte allt vad defensiv heter utan ägnade sig åt att försöka få in så många slag de bara kunde på motståndaren.
Det bjöds nämligen på målchanser i parti och minut, först tog Karlskrona ledningen med mindre äön fem minuter kvar, men Tyresö/Hanviken gav inte tappt utan delade ut en käftsmäll tillbaka i form av Alex Ek som hittade krysset och det blev sudden. Där fortsatte svingarna (anfallen) att hagla, och det var friläge på friläge, givet mål på givet mål, innan till slut knockoutkungen Alex Ek också golvade Hampus Hedman till slut med sitt segermål. En rolig match som gav två viktiga poäng för Tyresö/Hanviken, men som också fick mig att återfå tron på hockey igen efter sömnpillret jag sett innan.
***
Den tredje och sista matchen jag hann se lite av var mötet mellan Borlänge och Sundsvall. Tyvärr la sändningen ner efter andra perioden så jag kunde inte se mer än bitar av den andra perioden. Men under de minuterna så var det en riktigt jämn match. Borlänge imponerade och gav Sundsvall stundtals fullt upp. Joel Johnsson saknades i Borlänge, men då klev Eric Hultgren in i kedjan med Melker Bertals och Calle Karlsson och skötte sig med den äran, den kedjan var riktigt het. I Sundsvall var som vanligt kedjan med Filip Wiberg-Johan Lindholm-Emil Lindblom vassast, den kedjan ställde hela tiden frågor till Borlänges försvar. Nu såg jag inte tredje perioden när Sundsvall rann iväg till seger med 5-2, men Borlänge gav ändå förvånansvärt bra motstånd det jag såg.
Foto: Halland i fokus
