Det var Karlskrona som drev spelet och hade åtskilliga lägen i powerplay, men det var ändå Visby som vann den första söderfinalen med 1-4 (1-1,0-1,0-2). Och man gjorde det framför allt genom en väldigt stark defensiv.
Det går inte att säga att Karlskrona gjorde någon dålig match. De krigade hårt, vann oväntat mycket närkamper och var det lag som etablerade flest långa anfall sedan man lyckats återerövra mycket puck högt upp i checkingspelet. Sett till spelfördelningen så var det nog Karlskrona som befann sig i anfallszonen åtminstone två tredjedelar av matchen. Men den där avgörande detaljen, att omsätta ett spelövertag i mål saknades denna afton. Ska sanningen fram så kändes det väldigt sällan ens särskilt farligt.
Stor del i att det blev så var givetvis Visbys förtjänst. Deras spelidentitet är tydlig, de har inga problem med att låta motståndarna snurra på utsidan, det kan nästa framstå som att de är nöja med att titta på när motståndarna virvlar runt längs med sargerna. Visby nöjer sig med att vinna den där boxen framför den egna kassen, den där målen i väldigt hög utsträckning görs. För om Karlskrona dominerade spelmässigt, så dominerade Visby området närmast mål.
Inte ens i de många powerplayen som Karlskrona fick så tappade Visby sin organisation. Man höll metodiskt och lugnt Karlskronaspelarna på utsidan och såg till att skära av genomspelen. Symptomatiskt var att Karlskronas enda mål denna eftermiddag kom av en ickechans, en puck som las på mål som letade sig in.
Men just det där målet tror jag är receptet för Karlskrona om de ska få revansch. Karlskrona är så skickliga så de nöjer sig inte med det enkla, de ska spela sig fram till det ultimata läget innan man avslutar. Istället så borde de nöja sig med at ta de lägen som bjuds, har man bara ordentligt med trafik framför mål så kan den styras eller fastna framför mål och på så vis ge skitmål, ni vet de där målen som brukar bli avgörande i slutspelsmatcher.
Visby hade visserligen några fina anfall, och en blixtrande fin spelvändning av Alexander Bjurström till 1-3. Men de krånglade inte till det på samma vis. 0-1 kan tyckas vara en riktig tavla av Hampus Hedman i Karlskrona-kassen, men målet kommer av att man tar läget. Visby vimlar av rutin, de förstår att spela enkelt, de förstår att man kommer behöva försvara mycket men också att det inte utdelas några skönhetspoäng i ett slutspel. Och sättet man spelar av den tredje perioden på är inget annat än imponerande. Ett normalt sylvasst Karlskrona blev allt mer desperata men körde gång på gång fast i Visbys försvarsnät.
Foto: Halland i fokus
