När nej tack blir ett knytnävsslag mot Hockeyettans dragningskraft

Det fanns en tid då en plats i landets tredje högsta serie betraktades som ett jättestort mål. En dröm som klubbar slet för i ur och skur, som krävde månader av kvaldrama, svett, tårar och ett närmast maniskt engagemang från bygder. Men när beskedet till slut kom att norra serien tvingas spela med blott 19 lag – efter att KB65 och andra poteniella räddningsplankor sagt ett solklart nej – ekar det någonting annat än eufori i korridorerna. Det ekar systemfel.

Det sunda förnuftets seger – eller ett underbetyg?

Låt oss vara glasklara med en sak: KB65 har gjort helt rätt utifrån sina förutsättningar. När man mitt i sommaren får frågan om att snabbt som ögat kliva upp i en nationell serie med långa resor, en skenande spelarbudget och krav på en professionell organisation som ska roddas ihop på ideel basis, då tackar man nej om man har ekonomiskt självbevarelsedrift. Ingen sund förening sätter sin existens på spel bara för att fylla ett vakuum som förbundet skapat. Att tacka nej var det enda vuxna beslutet. Men faktumet att en klassisk förening tackar nej till Hockeyettan blottlägger en betydligt mörkare verklighet. När elitnivån under Hockeyallsvenskan blir så ekonomiskt och administrativt otymplig att klubbarna backar undan i skräck, då har ligan ett problem som inte kan döljas bakom fina skrivbordpunkter.

19 lag och en haltande struktur

Konsekvensen av nobben är svart på vitt: en norrserie som tvingas rulla med 19 lag. Ett ojämnt antal föreningar, lediga helger, ett mer svårnavigerat spelschema och en konstant påminnelse om att ligan haltar innan pucken ens har släppts. Det blir en symbolbild för den byråkratiska rundgång som Hockeyettan fastnat i. Licensturer som drar ut på tiden, överklaganden som mals ner i instanser när semestrarna pågår som mest, och lag som kastas mellan hopp och förtvivlan. Hur ska publiken engagera sig när seriestrukturen känns mer som ett lapptäcke än en stabil produkt?

Glappet som växer

Hockeyettan vill så gärna vara plantskolan för morgondagens stjärnor och hemvist för den äkta, opolerade hockeykulturen. Men avståndet mellan ambitionen att vara proffsig och verklighetens ideella slitjärnor blir allt grövre. När lag som sportsligt eller administrativt står på tur väljer att avstå, tappar ligan sin naturliga föryngring och geografiska bredd. Det är dags för Svenska Ishockeyförbundet att stanna upp och titta i spegeln. Om färre och färre vill – eller vågar – ta klivet upp, då spelar det ingen roll om serien spelas med 19 eller 20 lag. Då bygger man ett korthus. KB65 gjorde det enda rimliga. Men tomrummet de lämnar efter sig borde oroa hockeysverige på djupet.