Fyra lag med problem

Nu får ni ta detta för vad det är, en analys av lagens status just nu, inte över hur det kommer att se ut framöver. En ögonblicksbild som ändå visar att lagen har lite att jobba med. Men vad måste slipas på att för att säsongen ska bli så framgångsrik som vi trodde inför säsongen? Här är min problembeskrivning!

Vita Hästen – Att vara påkopplade

I sina bästa stunder spelar Vita Hästen briljant ishockey. De är ett stjärnfyllt lag med spets långt ner i fjärdeenheten. När de är påslagna och inspirerade så spelar de ut de flesta lag.

Dilemmat är just det där med att de verkar ha problem med just den detaljen, att vara påslagna. Vi såg det mot Mjölby, där de i ledning med 6-0 helt plötsligt slutade spela och tillät Mjölby tröstmåla två gånger om.

Det skulle man kanske inte höja ögonbrynen åt, det är inte första gången ett lag slappnar av i stor ledning.

Men mönstret upprepade sig i matchen efter. Där hade man efter en mäktig kamp lyckats manövrera sig till en 4-1-ledning mot Tingsryd en bra bit in i den tredje perioden, och såg ut att kontrollera tillställningen bra. Men så gör Tingsryd 2-4, och det borde inte ha inneburit något, sånt kan hända, men det är vad Vita Hästen gör sedan som får mig att tvivla på inställningen,

För sedan får Vita Hästen ett powerplay, och agerar under hela spelet så genomuselt okoncentrerat att det är Tingsryd som får göra 3-4 med en man mindre, efter att ha dominerat med en man mindre.

Det gav Tingsryd energi, och senare kvittering. Att Vita Hästen sedan kunde vinna i sudden är en annan sak, poängen man tappade kastade man bort på egen hand.

Man kan inte ge motståndarna energi genom att ge bort puckar, bjuda på ytor, tillåta dem att komma i anfallsvåg efter anfallsvåg utan att du på något vis få stopp på den. Det vet givetvis alla rutinerade Hästen-spelare. Men de orkade inte vara påkopplade i 60 minuter.

Mot Boro/Vetlanda igår såg vi samma sak, fast ändå inte. Visst var det åter en match där man tappar en 3-1-ledning med tre minuter kvar till en 3-4-förlust i sudden, men ledningen kom inte av att man gjort en bra match så långt, snarare av att man kunde vara frånvarande och ändå leda genom att man helt enkelt har bättre spelare än hemmalaget hade.

Men Vita Hästen såg inte ens ut att vilja vara där, i Vetlanda en onsdagskväll. Man spred puckar, man hade usel puckkontroll, man förlorade massor med närkamper och det fanns inte heller någon som tog tag i det. Man var inte påkopplade överhuvudtaget.

Här har tränaren Jesper Kemi en stor gåta att lösa. Hur ska han få laget att kriga för märket på bröstet, och inte bara när de har lust för det?

Tingsryd – Var är det frejdiga anfallsspelet

Hos Tingsryd så är mönstret inte lika genomgående, men visst har man sett nyanser av det även i tidigare matcher mot Troja och Vita Hästen med. Jag saknar det fartfyllda, kreativa och sevärda anfallsspelet från förra säsongen.

Mot Dalen så var det än mer accentuerat än det två tidigare matcherna. Men Dalen stängde ner Tingsryds anfallsspel f-u-l-l-s-t-ä-n-d-i-g-t. Det där lekfulla, med blixtrande snabba omställningar och snurr i anfallszonen så det står härliga till från förra säsongen var puts väck.

Visst gjorde Vincent Sandberg ett snyggt 1-0-mål, men det var snarare frukten av en stark individuell prestation än av ett fungerande anfallsspel.

Resten av matchen bestod av ett metodiskt spelande Dalen som avväpnade tandlösa Tingsrydsattacker innan de ens uppstod. Visst gjorde Dalen det väldigt bra, men så enkelt ska man inte kunna bli avväpnad. Inte om man har ett fungerande lagspel.

För man har ju onekligen pusselbitarna för att göra något färgsprakande vackert. Men när spelet inte kuggar i, när pusselbitarna inte ser ut att falla på plats, så är det svårt att se något mönster. Och mönster var svårt att se i Tingsryds spel igår.

Särskilt i powerplay så saknade man helt idéer verkade det som. Dalen kunde stå i princip still och se Tingsryd spela runt, runt på utsidan utan att skapa ett dyft. En gång så sålde sig dock Dalen och Tingsryd kunde göra mål, men det var nålen i den berömda höstacken man hittade där.

Sedan spelade man ett stabilt och bra försvarsspel, vilket i kombination med Dalenbjudningar höll dem kvar i matchen. Men det är svårt att vinna matcher mot bra lag om man inte skapar något av egen kraft.

Dalen – Noggrannheten måste upp

Dalens match igår var ett stort steg framåt jämfört med tidigare insatser under grundserien. Man är kanske inte världens mest kreativa lag, men man håller ihop på ett imponerande sätt över hela isen och kvävde på så vis Tingsryd.

Och framåt hittade man nätet 4 gånger om man inkluderar suddenspelet, men med tanke på spelövertaget så var det ändå rätt magert med riktigt heta målchanser. Men det går inte klaga på.

Det som däremot går att klaga på är antalet individuellt misstag. Visst, såna inträffar under en match, men hade man inte bjudit på två mål efter stora individuella misstag så hade man vunnit denna match ”enkelt”.

Och ska sanningen fram så tror jag att tränare Josefsson satte andan i halsen fler gånger, för det var inte varje gång som Tingsryd utnyttjade indianer och felbeslut till mål.

Dalen har något på g, men noggrannheten måste upp!

Grästorp – Nedviksmentalitet

Jag ska erkänna att jag endast sett gårdagens match mot Halmstad med Grästorp, men som jag förstått det på eftersnacken så var dilemmat detsamma mot Halmstad som i tidigare matcher. Man viker ner sig!

Mot Halmstad började man annars riktigt starkt, man hade flera lägen att ta ledningen med både ett och två mål. Men så kommer en liten svacka i spelet, man blir straffade (Halmstad gör 1 och 2-0) och sedan finns det inte tåga kvar i Grästorp att göra match av det.

0-6 slutade matchen till slut. Halmstad kunde kontrollera matchen väl mot ett Grästorp som verkade sluta tro på det. Men orkade inte kriga och störa Halmstad. Precis som man vek ner sig mot Tingsryd (1-7-förlust) och mot Grums (2-0-ledning blev 2-4-förlust).

Här skulle gruppen behöva sluta sig samman: Är vi nöjda med detta, eller ska vi kunna se oss själva i spegeln efter matchen? För det finns ingen annan än de själva som kan göra något åt det.

Foto: Sofie Alexandra Kitteröd